Jag vet inte riktigt vart jag ska ta vägen, min motivation till att gå upp varje morgon, gå till jobbet, komma hem, sova och sedan upprepa samma sak nästa dag, blir mindre och mindre för varje dag som går.

Man borde förbjudas att tänka tillbaka, bara kunna leva i nuet.

Jag saknar den korta tid jag hade i mitt liv då det största problemet var tanten som gnällde på spårvagnen eller bristen på möbler i lägenheten, ett problem som dock fortfarande kvarstår.

Livet tog en annan vändning en vad man trodde för ett halvår sedan, människor som man älskade försvann, människor man tog avstånd från kom tillbaka. Herregud, om de bara visste vilka sår de skapar på det redan ärrade hjärtat.

Det jobbigaste är ändå fake-leendet man tar på sig varje dag, sätter sig på spårvagen och jobbar med den enda motivationen "Om 8 timmar, när jag kommer hem, då kan jag lägga mig ner och gråta."